Search

Packa väskorna! Vi ska norrut!

Just nu är det mycket i livet, på ett bra sätt. Sista veckorna har jag försökt göra mitt bästa att bolla uppsatsskrivande, projektarbete, uppfostra en viljestark hundvalp och inte vara en allt för försummande pojkvän. En sak till har det ju varit som tagit lite tid. Träna inför svenska mästerskapen i MMA. Under året har jag kvalificerat mig till att vara en av de högst rankade amatörfighters i min viktklass och är därmed inbjuden till SM.

dsc_1313
Fejkar ett leende efter att mosat ett vidrigt pass

Vi har haft en riktigt bra termin på klubben och därför är jag inte ensam att göra resan upp till Umeå nu under nästa vecka. Med mig kommer Jonnie och Irman, klubbens stora pojkar. Av förklarliga skäl har inte sista tiden lämnat särskilt mycket utrymme för vad man kan kalla fritid, en bagatell då man får göra vad man älskar större delen av sin vakna tid.

Det känns nästan lite vidskepligt att skriva om kommande fighter och prestationer, även att jag är en så kallad rationalist vill man inte ens riskera att ”jinxa” något. I en snabb cost-benefitkalkyl över läget känns det som en lågriskare att unna sig att vara lite skrockfull. Kan dock säga att jag är jävligt taggad, ser fram mot hela äventyret. Varje dag försöker jag också vara tacksam över att ha så mycket positiva människor runt mig som ger av sin tid och sina erfarenheter.

fb_img_1473612092721
Snart dags igen!

Är lite oklart om jag kommer uppdatera bloggen mer innan, men följ gärna vad jag gör på min instagram. (Länk finns uppe i toppen på bloggen) Med den hårda träningen mer eller mindre färdig är det bara kvar att tänka på vad man stoppar på tallriken och se till att få sin skönhetssömn. På fredag kör vi järnet!

Låt folk frysa på busshållsplatsen!

 

I helgen har jag verkligen fått sova ut, har kunnat ta ordentlig sovmorgon till klockan sju både lördag och söndag. Nu är det måndag och klockan har precis passerat 06. Jag har aldrig haft problem med att gå upp tidigt, mina mest produktiva timmar brukar vara från fem till ungefär elva-tolv. Försök få mig att göra något produktivt på eftermiddagen och det är dömt att misslyckas. Just i morse kände jag dock för att sova, min kelsjuka katt köper inte konceptet att de timmar jag är i sängen faktiskt öronmärkts för sömn.

Nu ska det här inte handla om mina sömnvanor eller husdjur. Den tidiga morgonen får symbolisera att göra något som inte anses som bekvämt. Jag har funderat en del kring just bekvämlighet sista tiden. Senast igår när jag satt småfrusen i ett jakttorn och huttrade lite. När man sitter på pass och verkligen ingenting händer har man tid att tillbringa inne i sitt huvud, igår fick jag två insikter. Den första att ingenting av det jag älskar att göra är lätt eller bekvämt. Insikten som sen slog mig var att så mycket i vårt samhälle handlar om att ta bort allt som är obekvämt.

Internationellt sett är Sverige ett ganska lyckligt land. I alla fall i den grad man kan visa sånt med statistik. Samtidigt verkar det som psykisk ohälsa ökar bland unga människor. Själv skulle jag klassa mig som överlag väldigt lycklig. Nu tänkte jag skriva lite utifrån den ytterst vetenskapliga utgångspunkten att jämföra mina egna erfarenheter med de här generaliserande andra som alla vet om finns men ingen tillhör.

passnovember.JPG
Vackert men inte särskilt bekvämt

 

För det första är jag verkligen inte ett fan av ”pull your up by the bootstraps” och ”kan jag kan alla” attityderna som man tyvärr stöter på allt som oftast. Däremot tror jag inte att människor är kraftlösa offer, helt utlämnade till strukturerna. All jävla självhjälp som bara säger det handlar om att vilja och det enda som behövs är pepp, ja den kräks jag snart på. Vad som behövs är redskap för att faktiskt ändra sina beteenden om det nu är vad man vill göra.

Momentumet och det obekväma

Människor är i väldigt stor utsträckning resultatet av det jag kallar för momentum, den samlade kraften av rutiner erfarenheter och attityder i sin omgivning. Här kommer vi tillbaka till att vara bekväm med att vara obekväm och hur det hänger ihop med lycka. Häng med mig nu…

Gör man en snabb sökning på valfri sökmotor (utom Yahoo, den parasiten ska inte uppmuntras) om lycka är ett återkommande tema behovet av meningsfulla aktiviteter, vad man med lite gammaldags språk kan kalla strävan. Att ha ett syfte är viktigt för vårt byggande av identitet. Känslan av att övervinna något och att lyckas med sina mål är bland det bästa man kan känna. Att inte få göra det verkar vara ett bra recept på existentiell kris.

Att göra små vinster där man övervinner något varje dag bygger på ett momentum, självbilden byggs snart starkare när man är van att klara av utmaningar. Här kommer att ha obekvämheten som hobby in, är man dagligen van att vara fysiskt eller socialt obekväm slutar det obekväma snart vara något man är rädd för  i sig. Kalla duschar, frysa i skogen, tidiga mornar, långa vidriga intervaller, hålla föreläsningar, what ever. Sammanfattat: Kanske skjuter samhället sig i foten med vindtäta busskurer och andra bekvämligheter? För den stackare som det faktiskt är en utmaning för att frysa i tio minuter är kanske förutsättningarna att klara riktiga utmaningar ganska dåliga?

Kan jag ha fel? Absolut, men det är en intressant tanke…

 

 

 

 

 

Tillbaka på tävlingsmattan

Under helgen som var gjorde jag åter igen comeback på tävlingsmattan. Jag har haft en höst med lite otur i matchningar.

Jag skulle deltagit i en thaiboxningsmatch för några veckor sedan, denna match blir oturligen inställd på grund av att min motståndare dessvärre insjuknande i en förkylning dagarna innan. Surt sa räven, leta nya tävlingar sa hjärtat. Sagt och gjort så satt jag efter en natt med sjukt dålig sömn i en bil på väg till Malmö och SGL Syd (tävlingen som trots grapplingligans död fortfarande lever).

Jag hade anmält mig till -84 kg i avancerat klassen, när vi väl kommer på plats och brackets kommer upp så har jag 1 motståndare i min viktklass, det finns ytterligare anmälda i -66 och -77, en i vardera vikt. Vi tog gemensamt beslut med tävlingsledningen och slog ihop alla viktklasser och körde “öppen vikt” rakt igenom i avanceratklassen.

I min första match fick jag möta ett blåbälte från den eminenta klubben Jiu Jitsu klubben Art of Roll i Malmö. Jag drar armdrag, killen hamnar på backen och då passerar jag. Efter några sekunder säkrar jag d’arce choke och vinner på ca 40 sekunder. En bra inledning tänker jag. Detta var mot motståndaren som var anmäld i min viktklass.

Andra matchen är mot -66 kgs lilabälte från Danmark. Storleksskillnaden har såklart inverkan och Dansken försöker rulla in ett benlås direkt. Jag går in i guard och lyckas av ren styrkemässiga skillnader hindra honom från att fiska ut benet och försöka sätta ben/fotlås. Därifrån blir jag mest fasthållen men lyckas efter om och men passera först till halvguard, sen till halvmount och därifrån ta ryggen och sen låta Rear naked choke sjunka in.

Sista matchen är mot ett svartbälte från Lund, som var anmälda i -77 kg. Matchen är nog den jag är mest nöjd med, mest för att jag inte blev utdragen och faktiskt lyckades med något svep och hålla lugnet. Ska man vara självkritisk blev jag lite väl för defensiv i min grappling och hotade inte med något reellt lås på hela matchen utan fick mest försvara både omoplatas, fotlås och triangel. Med facit i hand borde jag varit mer explosiv i vissa moment och satsat framåt mer, nu hade jag mer fokus på att ligga rätt med tyngdpunkt och höftkontrollen, hålla koll på mina egna armar och ben så inget blev isolerat tillräckligt mycket för att sjunka in lås. Matchen slutade oavgjort efter en taktisk match där min motståndare hoppar in butterflyguard, jag lyckas sänka tyngdpunkt och höft för att inte bli svept, försöker passera på underhook, åker på omoplatan till slut, rullar ut x2 och lyckas undvika triangelförsöken från toppen efter mina kullerbyttor. Därifrån lyckas jag svepa till topp igen och då går han på fotlås och jag får defenda fotlås för att hamna i 50/50-positionen. Efter att ha lyckas hamna i guard igen hamnar jag snabbt i en tight triangel som jag försvarar och lyckas göra tummen upp – som förevigas på bild här nedan – lite snyggt, därefter är matchen slut.

Kul att vara obesegrad och nu ser jag fram mot nya utmaningar, förhoppningsvis i en bur nästa gång!

15110303_10157877484220093_7980676810649063911_o

 

Oplanerad vila = Disciplintest

Idag har jag en dag då jag vågade vila. På agendan stod två träningspass uppskrivna, ett som skulle få hjärnan och koordinationen att jobba och ett som potentiellt kunde ge mig huvudvärk för resten av kvällen.

Men redan igår kväll kände jag mig ordentligt sliten, mjölksyreladdade muskler, små stukningar, svullna skenben och en puls som inte villa komma ner riktigt där den skulle. Även efter en god natts sömn kände jag mig inte hundra och efter checkat hur jag mår och hur jag känner var det tyvärr bara att börja planera om. Jag kände verkligen för att träna men mådde inte ”up for the task”. Ingen feber eller slemhosta men ett maskineri som tyckte det var rätt jobbigt att gå ut med hunden.  Behöver jag då hård sparring? Troligen inte, de flesta gånger jag gjort mig illa på träningen är när jag släpat mig dit trots en kropp som säger ifrån. När man har träningskamrater och lärare som verkligen ställer upp bär det verkligen mot att ställa in, men i det långa loppet hoppas jag att på det här sättet investera i fler träningar tillsammans. (Tack Martin och Robin för att ni hade planerat in mig idag, och sorry att jag fick ställa in  )

jagorobin

martinojag2
Två av mina viktiga träningskompisar. Kampsport är lagidrott

Att sluta göra för görandets skull

Att sitta stilla när jag inte planerat det brukar kunna vara frustrerande till den grad att jag klättrar på väggarna (ja nästan bokstavligt). Lösningen på det problemet idag blev en lång tupplur sisådär tre timmar efter att jag gick upp. På det ett par timmars tangentbordshamrande och rastlösheten börjar bli påtaglig. Vid tillfällen som det måste jag öva på viljestyrkan. I en podcast med kettlebell och livsgurun Pavel Tsatsoulline talar han om skillnaden mellan practice och workout, hur han anser att det inte finns många anledningar att ”work out”. Det vill säga arbeta sig trött bara för sakens skull. Hård träning bör ha ett mål och inte bara göras för sakens skull, då trubbar det av istället för skärper.

Ge inte efter för rastlösheten

Som den endorfinjunkie man blivit över åren är frestelsen nära att dra ut i löpspåret och se om det inte ändå finns ett personbästa på femman i benen. Resultatet av det skulle säkert vara att jag kände mig nöjd för stunden men inte återhämtad tillräckligt för att göra resten av passen jag planerat ordentligt. I så fall skulle resultatet blivit att jag ställde in kvalitétsträning för att återhämta mig och istället gjorde mig dödstrött med träning jag kanske inte behövde. Är det här viktigt för dig som bara motionerar ibland? Nej kanske inte, hade du planerat ett spinningpass men ställer in det för att i sista stund ändra dig innan läggdags och bränner av en session armhävningar framför sängen gör det nog inte skada. Att inte träna för att man känner efter för mycket och att göra det fast man borde vila kanske kan vara två sidor av samma mynt. Vi människor fungerar mycket efter momentum och vilka rutiner vi har. För någon som faktiskt föredrar soffan kanske det är värt att tvinga sig själv att ta sig till gymmet om det inte är halsfluss eller feber man har, en stukad fot kan man ju alltid träna runt. Har man bestämt sig för att få träning som rutin måste det ju omsättas i verklighet. För oss som måste lära oss att respektera vilan är det samma sak. Att bygga rutiner kräver disciplin och självinsikt om sitt eget beteende.

korvforband
Resultatet av att inte respektera vilodagarna

Lagom vinner maratonet

Sedan jag började strukturera och planera min träning längre än vecka för vecka har det här varit något jag måste öva på. Jag tror det går att överföra till andra delar av livet, sparar du på krafterna ska du inte bränna det på något du inte behöver. Går du och lägger dig tidigt för att orka spela TV-spel med polarna dagen efter ska du inte stressa upp bara för att hinna putsa fönsterna innan osv. Det här med att känna efter tillräckligt mycket och sedan använda informationen till något vettigt har varit en av de stora skillnaderna mellan när jag bara tränade för att jag älskar det och nu när jag börjat ta det på mer allvar. Är det hela tiden plattan i mattan blir man trubbig, men samtidigt måste det hårda arbetet bli gjort. Ser man det över längre tid är jag övertygad om att man får kvantitet på kvalité. Hade jag fått kvalité om jag tvingat mig igenom passen idag? Kanske, men det hade nog med stor sannolikhet inneburit att jag inte skulle hinna återhämta mig alls inför kommande träningsvecka och kvalitén på ett flertal pass sedan skulle bli lidande.

 

Sötpotatissoppa

Tänkte dela med mig med lite recept jag gillar. Mat ska smaka bra och helst innehålla grejer som är bra för kroppen. Här är en soppa jag blev bjuden på av min flickvän i helgen. Gott och enkelt att göra.

Ingredienser

2 sötpotatis

1 dl linser

1 burk tomatkross

1 burk kokosmjölk

2 buljongtärningar

2 vitlöksklyftor

Salt&Peppar

Basilika

Chilipulver

Världens kortaste how-to

Tärna lök och potatis

Stek vitlöken

I med resten av ingredienserna och koka 15-20 min. Mixa slät. Salta och peppra efter smak.

Servera gärna med turkisk yoghurt, strimlad Serranoskinka och timjan

 

Fått en käftsmäll av höstmörket?

För ett tag sedan skrev jag en guide till terminstarten. Nu är vi mitt i terminen och det börjar synas på gymmen och i löpspåren. Nytändningen och motivationen tryter lite och de dagar det känns motigt stannar man hemma.

Ni vet också den där känslan när man vaknar på morgonen och inte känner för att göra något alls? Modlöshet eller handlingsförlamning kallas det ofta. Oavsett vilka vi är kommer de dagarna krypande. Det verkar inte spela någon större roll hur meningsfull och lycklig vardag vi normalt har, den orkeslösa känslan har vi alla ibland. Hur många gånger vi fått höra ”vi ska ju vara glada för att vi bor i Sverige” eller hur många inspirationscitat någon har delat på instagram kvittar. Särskilt nu när mörkret börjar falla blir många lite extra omotiverade och sega, de flesta ambitioner sätts på paus till ljust kommer tillbaka och man får feeling igen. Tyvärr kan det leda till att målen aldrig kommer närmre.

Trots att det är något som händer alla, och är egentligen en helt normal del av en fungerande människas känsloregister förväntar många sig att få gå genom livet och ”må bra” hela tiden. Ju mer jag funderar på det desto konstigare tycker jag det är. Kanske har jag missat det memot, men jag kan inte påminna mig att någonsin fått ett löfte om att alltid vara sprudlande och hoppa på rosa moln. Man kan inte ha roligt jämt sa Alfons farmor. Vilket vi oftast tolkar som att man måste ha lite dalar för att uppskatta topparna. Men det är bara en bit av pusslet.

Frågan du ska ställa dig är: Hur gör jag dagarna jag inte känner för att göra något? Faktum är att den subjektiva känslan vi har i kroppen har ganska lite med vår prestationsförmåga att göra. Dra täcket över huvudet är inte den enda utvägen. Men om vi förväntar oss att vara toppade hela tiden måste ju det vara något fel när man inte har så mycket go vissa dagar.

Att inte vara peppad är inte ett problem, pepphetsen är det

Förväntan att man ska vara inspirerad och full av initiativ gör att man nojjar när känslan inte finns där. Det är en av de vanligaste ursäkterna jag tycker mig höra när någon, inklusive jag själv underpresterar: ”Jag hade inte känslan”. Den här väntan på den perfekta känslan kan göra att man inte gör sitt bästa de dagar den inte finns där. Jag tycker mig ofta se att människor skapar ångest och skuldbelägger sig själva för att de inte gjorde något, för att de inte kände för det. Känslan av att inte vara inspirerad blir ett problem som måste övervinnas så man kan göra det man ska, för att man måste ju känna för det.

Just det här brukar vara varför nya vanor inte fastnar, den dagen inspirationen är slut orkar man inte med sina löften till sig själv. För att man förväntar sig behöva vara ”på topp” för att klara av det. Skevaste med hela grejen blir att från att bara vara känsla låter man den då få ett riktigt utlopp. Vad som inte var ett problem egentligen blir ett problem för att man låter det vara det. Flummigt? Ja lite grann, men det är en viktig insikt för att kunna komma ifrån att bara kunna prestera när ”andan faller på”.

Vad gör man då?

Istället för att oja sig över att det känns tråkigt och hopplöst och försöka få det gå över med olika knep, gör ett försök att erkänna för dig själv exakt hur det känns. Nästa steg är att acceptera det, och därefter att släppa det. I den meditation och mentala träning jag för tillfället arbetar med är acceptans och aktivt förskjutande två kraftfulla verktyg. För att få någon form av meditation ”att fungera” tror jag det krävs att man börjar från grunden med att bli duktig på att möta och syna de tankar man själv har. För att bli duktig på något krävs att man lägger tiden, för att lägga tiden måste man vara herre i eget hus, även när man inte känner för det.

En övning jag brukar göra med mig själv när jag stiger upp vid 05 för att hinna släpa min stackars kropp till ett träningspass innan andra måsten är att kolla hur jag mår och sedan hur jag känner. Såg ni den detaljen? Man kan dela upp hur man känner och hur man mår, är jag förkyld och kanske har fruktansvärt ont är det inte träning jag behöver. Hur jag känner brukar inte få spela roll, men när jag känner efter är det sällan det inte känns roligt att få göra något självvalt som man tycker om. Känner man sig oinspirerad är det bara att masa sig dit ändå och sedan ge sig själv beröm efteråt för att man är duktig.

Oavsett vad dina strävanden är kommer uthållighet vara avgörande, och för att bli uthållig måste man ge sig själv verktyg för att klara av det. Våga bryta peppnormen och få saker gjort även när du är en surbulle!

ESC – Självförverkligande schack med höga konsekvenser

 

Höstsäsongen är verkligen igång nu.

Sedan slutet av augusti har jag ärligt talat slitit röven av mig på ett annat sätt än tidigare och nu är det ungefär halvlek. Den första formtoppningen efter sommarens uppbyggnad är klar, maskineriet ska få ett par dagar att vila innan det blir gasen i botten på nytt. Att få känna att slitet man gör ger resultat är en härlig känsla. Sista månaden har jag gått två matcher, och fått två övertygande vinster i bagaget.

När man förberett sig för något under en längre tid och gått och räknat ner dagar brukar dagarna efter ofta komma en känsla av tomhet. Just nu sitter jag med ett lass scones i magen och en sovande tax på fötterna och letar efter just den känslan. Idag finns den inte riktigt där, för även att jag gick en tuff match igår kliar det i hela kroppen över att ta sig ut på mattan och in i buren igen.

 

Som liten tävlade jag knappt i något, och även att jag alltid haft ganska enkelt för de flesta sporter (fotboll undantaget) har jag aldrig egentligen gett något mitt totala fokus. För mig har alltså just att lära sig tävla varit viktigt. Det är skillnad på att göra något för att det är roligt och att på vinst och förlust visa upp sina färdigheter för en publik. När det är en individuell tekniksport ökar pressen mer, strålkastarens ljus visar oförlåtligt om du hör hemma eller inte. Gör det till en fullkontaktsidrott och ännu mer står på spel.

weighin
Gissa vem av oss som fightas i tungvikt?

 

Som alla andra, fast inte

Likt andra idrotter är MMA tekniskt, strategiskt och fysiskt krävande. Sporten är ny och har mängder av valmöjligheter, därför kan fortfarande en idrottares infallsvinklar variera stort. Vad man kallar sportens ”meta” håller fortfarande på att få en form, eller på renare svenska: receptet för en mma-strategi håller fortfarande på att skapas. Boxningen, thaiboxningen och brottningen har funnit längre och där finns fler ”färdiga mallar” att vara som fighter, utefter din fysik mentalitet eller coach kunskaper. I MMA är det inte lika självklart. Kan man vara en långdistansfighter som gillar att gå på lås från rygg? Kan man vara en brottare som är bra på huvudsparkar? Är volym bättre än hårda slag? Är träffsäkerhet bättre än kombinationer?

Idag finns flera svar på de frågorna och det förändras ofta och fort. Att det krävs mycket för att tävla i det här är något jag börjar fatta nu i år. Helt ärligt är det inget man ”bara kan göra”. Det är schack i realtid med riktiga konsekvenser om du inte är på alerten. Den förståelsen börjar sjunka in hos mig, även att jag tränat kampsporter större delen av mitt liv nu är det en ny förståelse med innebörden att jag måste ha verktygen för att ha kontroll över så mycket jag kan. Särskilt när man tävlar med de bästa i sin viktklass, igår på samma gala som några av de absolut bästa amatörfighters landet har i min storlek.

duckface
Pretty enough?

ESC

Escalate Cage Challenge i Nyköping är en av de största mma-galorna för amatörfighting i norden och gör verkligen ett bra jobb för att bjuda publiken på den show MMA kan vara. Att göra entré på en scen, till hög musik och med mer rök än på mellanstadiedisco är en grym känsla. Igår var första gången jag på väg till buren egentligen tänkte på att det var ganska mycket publik, kanske för att det coolt nog var många som hade kommit för att se mig och mina klubbkamrater fightas. Vanligtvis tänker jag i princip ingenting på den lilla biten från omklädningsrummet till buren, men igår var jag mer normalt vaken. När dörren sedan stängs och man helt plötsligt står där igen framför sin motståndare och domaren säger åt en att sköta sig fattar man att nu jävlar är det faktiskt dags.

warmup
Johan ser till att jag är varm och på taskigt humör

Ett problem jag hade mina första shootfightingmatcher var att jag var väldigt övertänd, tänkte ingenting och fightades inte som jag gör på träning. Igår var jag nästan för lugn i de inledande minuterna, laserfokuset var helt enkelt inte riktigt påslaget. Men eftersom min motståndare verkligen kom för att slåss och satte press direkt var det bara att skärpa upp sig och få jobbet gjort. Det är häftigt hur ens mentala närvaro spelar roll som den gör.

Tack alla som kom och tittade igår, jag blir överraskad och glad av att ni tar er tid och intresserar er för något som jag i grund och botten gör för mig själv och kickarna det ger.

Ta kontroll över ditt momentum

Jag hade tänkt ursäkta att det gått ganska länge sedan min senaste bloggpost, men det vore att ändra historien i efterhand. Att inte skriva har sista månaden varit ett aktivt val från min sida, alltså inte något jag ska vara ledsen över. Jag är inte överdrivet förtjust i ursäkten att ”inte ha tid”. Handlar det inte nästan alltid om hur man prioriterar?

För min egen del har bloggandet fått backa lite för att låta mig ägna större del av min koncentration till annat jag valt att göra. När man kommer hem sent från träning efter en annars lång dag och valet står mellan tangentbordet och lek med hundvalp vinner valpen nästan varje gång.

ladda-ned

Omställningsfasen från tom kalender på landet till späckat schema och vardagspuls verkar ha tagit ungefär en månad. De rutiner man bygger upp behöver ofta dammas av lite innan man hittar tillbaka till samma takt som tidigare. Vad det handlar om är momentum, också kallat ”sätta bollen i rullning” De flesta av oss lever större delen av våra liv i något slags momentum. Positivt eller negativt spelar mindre roll, vi bygger på våra sinnesstämningar och handlingar på tidigare erfarenheter. Visst är det en självklarhet, man talar ofta om att ”komma in i något” eller att skapa rutiner. Snöbollseffekten är också vad vårt samhälle i stort bygger på. Vår forskning är resultatet av att kunna stå på axlarna på tidigare giganter. Idrottsprestationer skulle inte vara vad de är idag om de inte varit fortsättningen på tidigare generationers organisationer och trial and error.

Den snabba tekniska utvecklingen är ett resultat av bland annat hur information effektivare kan lagras och delas med varandra. Vi är inte längre begränsade av hur snabbt man fysiskt kan förflytta information, allt bättre översättningsmöjligheter gör att språkbarriären blir allt lägre. Helt enkelt blir våra snöbollar större och rullar allt snabbare.

Att svepas med i ett lavinartat momentum är lätt. Särskilt som enskild person kan det vara svårt att bryta rörelsen när man väl satt igång den. När jag läser om utbrändhet och utmattningssyndrom tycker jag återkommande liknelser är den om karusellen som snurrar fortare och fortare utan att det går att kliva av.

Vi som har privilegiet att till stor del kunna lägga tankeverksamhet och energi på olika former av självförverkligande har svårt att njuta av vad vi åstadkommer om det bara är ett resultat av en allt snabbare rullande snöboll. Själv kan jag komma på mig själv med att vara stressad och irriterad trots att de flesta av mina dagar är fyllda av aktiviteter jag själv valt och är mer eller mindre i kontroll över. När man kommer på sig själv i den sinnesstämningen hjälper knappast heller att känna sig bortskämd och dålig.  Jag är övertygad om att flera av er kan känna igen er.

För att komma i ordning med det där jobbiga att vara hård mot sig själv för att man är otacksam mot livssituationen man försatt sig i finns några enklar knep. Mindfullness är väldigt populärt men jag tycker ofta det rekommenderas på en väldigt flummig och icke konkret nivå. Själv har jag börjat använda några väldigt konkreta rutiner för att stanna upp och hitta tillbaka till känslan av att göra medvetna val.

Under dagen har jag inrättat några ”check-points”, vakna upp, sitta på bussen och titta ut genom fönstret, ta en dusch och gå och lägga mig. I dessa situationer försöker jag stanna upp, ta ett par andetag och tänka i helikopterperspektiv på vad jag håller på med. Varför jag gör vad jag gör och vad min målsättning med det från början har varit. Inget komplicerat som kräver att man sitter ned i en kvart och blundar. Bara en koll med sig själv. För mig har det varit ett bra sätt att inte missa skogen för alla träd.

Ni som är som jag och har ett huvud som går bra mycket snabbare än hastighetsbegränsningen rekommenderas att prova. Vi är vanedjur som handlar utifrån momentet från tidigare erfarenheter, då är det bara lära sig arbeta med det istället för mot.

 

Min guide till terminstarten!

terminstart

Sverige är ett fantastiskt land på det viset att mer eller mindre allt vi gör styrs av terminer. Vi har nio år obligatorisk grundskola, även att de flesta går tre år på gymnasiet utöver det. Ändå organiseras stora delar av allt föreningsliv efter samma modell. Nu börjar industrisemestrarna vara över och sommarloven slut. Alltså är det dags för terminstart även på de flesta idrottsklubbar.

Av den anledningen bjuder jag idag på en guide till hur du börjar träna, förslagsvis kampsport. Att ha en organiserad aktivitet med härligt endorfinskapande träning är vardagslyx alla borde unna sig. Trots det är det många man pratar med som drar sig för att börja. Förhoppningsvis kan den här guiden hjälpa dig att få tummen ur.

  1. ”Jag måste bara komma i form innan jag börjar”

Först vill jag bara ta kol på den vanliga ursäkten att man vill komma i form innan man börjar träna. Jag tror tyvärr att det är en konsekvens av för mycket kropphets och skeva förväntningar man har på sig själv och på andra. Innerst inne kan det ofta handla om att skydda egot från situationer där man är nybörjare och gröngöling.

Sanningen är självklart att du inte alls behöver komma i form innan du börjar träna. Du kommer i form av att träna. Är klubben du tänker börja på någorlunda vettig är träningen för nybörjare upplagd med förutsättningen att du inte är ett fysmonster redan när du kommer in genom dörren. Upplägget varierar självklart men jag tror aldrig jag varit med om en klubb som första dagen frågar första-gångarna vad de springer femman på eller hur mycket de kan lyfta. Risken är att din hemmagjorda plan för att komma i form rinner ut i sanden och du sitter där i soffan en termin till. Börja med din idrott och du kommer se att det finns flera i samma sits. Kanske finns det perfekta träningskompisar att ta tag i eventuell övrig träning tillsammans med där?

  1. Hur väljer jag en klubb?

När det gäller att komma igång med idrottande och du är helt färsk skulle jag säga att det viktigaste för det första är att gå till ett ställe där du känner dig välkommen. Magkänslan är en bra vän här, känner du att du tvingar dig till passet och inte alls klickar med tränare och tränande kanske du inte ska teckna ett medlemskap utan köra en ”prova på” på ett annat ställe. Pedagogiskt kommer det ge mer, utvecklingskurvan när du är färsk kommer troligen vara hög i vilket fall.

Nummer två här är självklart att träningen måste bli av, välj därför träningsställe på ett ställe där du kommer ta dig till träningarna. Kolla vart klubbarna ligger och hur det stämmer överens med hur du vanligtvis rör dig. Måste du börja cykla när du annars åker bil eller vice versa? Passar tiderna med ditt jobb och familjeliv?

  1. Hur beter jag mig första gången?

Du har nu alltså insett att formen kommer av att träna, och hittat en klubb som verkar trevlig med tider som passar. Första träningspasset närmar sig och det första och viktigaste jag kan komma på är: Var i tid. Tidsangivelsen för pass innebär 99 av 100 gånger att passet börjar då, alltså behöver du ha hittat dit och bytt om innan passet börjar. Vet du inte vad du ska ha på dig är shorts och tshirt alltid en vinnare. Typ som träningsvärldens mörka byxor och skjorta. Nämnde jag att du ska vara i tid? När du passat tiden se till att ha en vattenflaska med dig och var beredd att lyssna uppmärksamt.

I svensk träningsvärld är de flesta instruktörer du möter ideellt engagerade på sin fritid. Det är alltså inte servicepersonal. Nu är det sällan några konstigheter men värt att tänka på. Oftast sker också städning obetalt av klubbens medlemmar, så tänk på träningslokalen som någons hem istället för en tjänst du köper. Umgås och prata med folk efter hur du känner för, vissa jag tränar med byter jag nästan aldrig några ord med. De är ändå bra träningskamrater jag gillar. Andra umgås jag ”privat” med.

  1. Släpp allt ego och prestige

Tillbaka och nosar på vad vi var inne på i första stycket. Ingen förväntar sig att en nybörjare kan allt direkt. Ställ inte de kraven på dig själv heller! Den som lyckas släppa prestigen, försöka och misslyckas kommer utvecklas fortare än den som håller sig i sin bubbla. När du är på träningen vet du inte bäst, lyssna på dina instruktörer och lita på att de har en idé om vad de försöker göra. Rätta heller inte dina träningskompisar för mycket i början. Enligt rätt vett och etikett är det tränarnas jobb, din uppgift är att själv träna. Frågar någon om hjälp kan du självklart svara men chansen är att du inte helt har koll på vad instruktören vill lära ut. Har du det är du säkert i fel grupp i vilket fall.

Hoppas det kan vara till någon hjälp för dig som vill börja träna någon form av idrott! Enligt min erfarenhet roligaste sättet att hålla motivation för fysisk träning och vettig kost uppe.

 

Blog at WordPress.com.

Up ↑